Ännu ett samtal från socialen kom förra veckan. Dotterns pappa har ännu en gång ringt och anmält oss, lyckligtvis för en liten banal sak som dessutom är helt och hållet påhittad, så socialen tog det inte på särskilt stort allvar. Det är nu fjärde gången han anmäler oss, som hämnd på mig eftersom jag inte lyder honom längre. Det värsta är att det går mest ut över dottern själv, som aldrig riktigt kan börja lita på honom igen, då allt hon säger förvrängs och förvanskas så till den milda grad att hon inte själv ens förstår hur han kan misstolka allting så. 

 

Första gången han gjorde en anmälan var vi på utredning. De hade ingenting att anmärka på när det gällde vår familj, utan de tyckte tvärtom att vi var en väldigt harmonisk familj. De tre senare anmälningarna har inte lett till några utredningar, för personalen på barnskyddet har lyckligtvis genomskådat vad det är frågan om: pajkastning och svartmålning. Jag har fullt sjå att inte själv börja kasta pajer tillbaka, men hittills har jag kunnat behärska mig. För dotterns skull. 

 

Allt detta påverkar såklart mitt mående i en negativ riktning. Jag är så trött, så trött. Det går åt fruktansvärt mycket energi till detta. Trots det så har jag satt ännu mera tid och energi på mamma-dotter-tid och roliga aktiviteter med barnen. Det går helt klart före min egen hälsa, för jag känner att dottern verkligen behöver mig nu. 

 

Annars har det inte hänt mycket här, jag tar en dag i taget och gör mitt bästa varje dag för att inte sjunka ner i bitterhetens djupa hål. Barnen skänker mig glädje, maken och vännerna likaså (de två jag har kvar). Nu har jag dessutom börjat längta efter våren, solskenet piggar upp (förutom när det lyser direkt genom fönstret, då förorsakar det migrän). En positiv sak är att jag sover bättre nu än jag gjort på många år, så kroppen hinner återhämta sig lite under sömnen, för jag vaknar mycket piggare än tidigare. Äntligen en förändring till det bättre! :)

 

På något sätt känns detta som den bästa "hämnden" mot dotterns pappa - han lyckas inte knäcka mig, hur mycket han än försöker.