Idag hände något som gjorde mig riktigt glad i hjärtat.

Under två års tid har jag sporadiskt varit med i en kvinnogrupp via församlingen. Tyvärr har jag ju inte så ofta orkat delta, och jag har hittills inte sagt varför jag inte dyker upp så ofta. Men nu har jag vågat berätta hur jag mår, och att jag helt enkelt ibland behöver tillbringa förmiddagen under värmefilten för att orka med barnen på kvällen.

Hur som helst, idag knackade det på dörren, och utanför stod en av kvinnorna i gruppen (hon har ett barn på samma klass som min dotter, så vi är ju bekanta från förr, men känner inte varandra så bra), och lämnade över en liten present, bara som uppmuntran då jag har det så tungt just nu.

Hur snällt är inte det?

Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag blev, rentav rörd i hjärtat av omtanken. Jag är inte van vid att folk ska bry sig, och kanske bryr sig ingen eftersom ingen vet hur jag har det. :-)

En riktig vardagsängel!