I förra veckan ringde min handläggare på arb.pensionsbolaget (Keva) för att diskutera vidare angående min eventuella arbetsprövning (läs om första samtalet här). Hon hade kollat upp hur man kunde gå tillväga, och att jag borde få en "kontaktperson" som kunde hjälpa mig att hitta en lämplig plats, ringa runt och presentera och så vidare. Finemang, det låter ju jättebra, tänkte jag - tills hon frågade om jag hellre åker till Tammerfors eller Oulainen? Ehh, vaddå åker, undrade jag såklart. "Ja, du måste ju såklart träffa din kontaktperson personligen, och vi har inga kontaktpersoner på din ort". Till saken hör ju då alltså att det är över 200km till Oulainen och 300 till Tammerfors, och att en person på de orterna knappast har någon som helst kunskap om vad det finns för företag och arbetsplatser i vår lilla stad.

Smart, Keva, verkligen smart. Det är ju verkligen enklare för en ME/CFS-patient att åka på en hel dags utflykt flera hundra km bort, än att ringa det där samtalet och fixa en plats själv. Eller inte.

 

Hmm. Tänker de inte ens på att det är sjuka människor de har att göra med? Om det nu inte finns kontaktpersoner på alla orter, så måste det väl ändå vara vettigare att låta kontaktpersonerna, som är fullt friska och arbetsföra människor, resa runt halva landet för att träffa patienterna?

 

Jag förklarade för min handläggare att det inte ens finns på kartan att jag skulle resa för att träffa någon så långt borta, och det verkade hon till slut förstå.

Sen förklarade jag i detalj hur min kropp mår, exakt hur förhindrad jag är i vardagen, hur mycket vardagliga sysslor som jag inte över huvudtaget klarar av att utföra (allt detta som jag redan förklarat en gång tidigare). Jag förklarade också min värk, både i nacken och i magen, och att jag äter starka värkmediciner i princip varje dag för att klara smärtan, och att medicinerna gör mig ännu tröttare. Jag förklarade att jag har en tid till en privat gynekolog, och att jag hoppas på att få remiss till smärtpolikliniken, samt att jag nu äntligen fått remiss till fysioterapi, så att jag kan få hjälp med nacken.

 

Efter denna 45 minuters diskussion så kom hon fram till att det kanske skulle vara en idé att skjuta upp arbetsprövningen till ett senare tillfälle, då jag fått värken lindrad och mår lite bättre fysiskt.

 

Genialiskt!

Precis som jag sagt från början, men då ville hon inte lyssna.

Jag tror på riktigt att jag håller på att bli knäpp. Var hittar de alla inkompetenta och oempatiska personer?

Ska man, som sjuk och trött, behöva hålla på såhär? Det känns som om inte ens en frisk människa skulle orka med detta gyckleri, men det värsta är ju att man inte har något val, man måste ju för att få de bidrag man har rätt att få. Såhär känns det efter att man pratat med myndigheterna i detta land: