Idag firar jag och maken vår 7:e bröllopsdag, hurraa för oss!

Vi har gått igenom en hel del under våra år tillsammans, och ibland undrar jag hur mycket mer vi kan klara av. Jag läste ett inlägg i min gamla blogg, som jag haft sedan 2007. Inlägget är skrivet på vår allra första bröllopsdag, och det står såhär: "Ibland känns det som om jag aldrig hunnit stanna och njuta av livet, men vi har ju klarat av det mesta nu, vi har lite lugnare tider framför oss. Hoppas jag åtminstone." Om jag bara hade vetat vilka prövningar som var att vänta... Men det är tur att vi inte vet.

 

Jag älskar min man så fruktansvärt mycket. Men jag håller på att förgås av skuldkänslor! Ibland känner jag att det skulle vara enklare att flytta till en liten hyresetta, där jag inte behöver hålla masken, inte behöver tänka på hur min sjukdom påverkar familjen, inte behöva gå omkring med det gnagande samvetet hela tiden. Fast samtidigt vet jag ju att jag också då skulle ha dåligt samvete, för att jag svikit och lämnat.

Det är inte lätt att bli sjuk, men det kan inte vara lätt för de anhöriga heller. Jag tänker bara på att min man inte hade velat gifta sig med mig om han hade vetat hur sjuk jag skulle bli. Hade vi vetat detta, så hade vi aldrig skaffat några barn, vi hade aldrig byggt vårt hus, vi hade aldrig... Min man skrev inte under på att bli anhörigvårdare då vi träffades, det var knappast det här han hade tänkt sig i framtiden. Som sagt, skuldkänslorna äter upp mig inifrån, även om min man säger att jag måste sluta tänka så här, eftersom det inte är sant. Men försök få min hjärna att förstå det....