Härmodagen fick jag brev från FPA, som har beviljat psykoterapi för ett år till (jag har redan gått i KBT ett år). Tyvärr har det ju inte hjälpt mig på något annat sätt än att det är skönt att få prata av sig och ventilera, och det kanske är värt tröttheten som kommer efteråt (jag måste köra totalt 80km varje gång). Så jag ska fortsätta gå ett år till, åtminstone visar jag ju åt FPA att jag vill försöka rehabilitera mig och bli frisk...

 

Jag försöker få min terapeut att förstå hur mina vardagar ser ut, men det är som om det inte går hem. Förra veckan nämnde jag att jag använder en duschpall, men hon såg ut som ett frågetecken, förstod inte alls varför jag behöver en sån. Suck. Jag fick förklara ännu en gång.

 

Hon förstår inte heller varför jag inte vill pressa mig till att göra saker jag inte orkar, trots att jag skulle må psykiskt bättre av det. Hon blev nästan arg när jag berättade att jag avlutat allt engagemang i olika föreningar, eftersom jag inte orkar med pressen att behöva göra saker.

 

Men det kanske inte är så lätt för en utomstående att förstå den här sjukdomen, ibland förstår man ju den inte själv.