Att ingen ser

Jag lider ju av ett flertal olika sjukdomar, men ingen av dem syns, ingen av dem lämnar några märken på min kropp. Jag är en person med väldigt, väldigt stark integritet, och jag kan nästan på allvar säga att jag hellre skulle dö än låta någon se hur jag mår innerst inne. Jag är en sån patient som ser till att vara nyduschad, fräsch och välklädd då jag ska besöka doktorn. Jag är en sån patient som förminskar mina problem och låtsas vara stark och tuff. Jag är en sån vän som är bra på att lyssna på andras problem och ställer upp i vått och torrt, men skulle aldrig själv kunna be någon om hjälp.
 
Jag är helt enkelt en sån person som ska klara sig själv, som inte vill be om hjälp, som inte vill att folk ska veta hur dåligt jag mår. Som rycker på axlarna och säger "det knallar och går" när folk frågar hur jag mår, trots att jag egentligen är så färdig att jag knappt hålls på benen.
 
Idag var jag på kalas med min son, det var hans kompis som fyllde år. Kalaset var utomhus eftersom det var så fint väder. I tre hela timmar var jag alltså utomhus, jag som knappt orkar en halvtimme annars. Jag led fruktansvärt av solen och blåsten, ljudet och hungern (de hade inget glutenfritt att bjuda på, och jag skulle aldrig komma på tanken att kräva det heller), jag kunde knappt hålla mig upprätt. Jag var tvungen att sätta mig på en stol i skuggan, men tror ni att jag kunde säga "min sjukdom gör att jag har svårt att tåla att vistas i solen"? Nej istället skämtade jag bort det och låtsades som om jag bara hade lite varmt.
 
Varför kan jag inte säga hur jag mår, och hur jag reagerar på olika saker? Hur ska folk kunna förstå att jag är sjuk, om jag inte kan visa det? Mina symtom syns inte, de hörs inte, känns inte för någon annan än mig själv...

Jag ser ju frisk ut, speciellt då jag vistas bland folk, eftersom jag endast vistas bland folk på mina bättre dagar, och då har jag sminkat och fixat mig. Ingen ser ju mig på mina dåliga dagar (som är ungefär 5-6 på en vecka), då jag ligger halvdöd i soffan i mjukisbyxor, smutsigt hår och helt osminkad.
 
 
 
1 Linda:

skriven

Jag tror du gör dig själv en otjänst genom att inte vilja släppa på din mask. Släpper du inte masken ens för dina nära vänner?
Jag har faktiskt lärt mig att ställa krav på andra, och tala om att jag har en kronisk sjukdom som innebär....blabla...och sedan ställa de krav jag behöver för att må bra.

För du gör inte dig själv någon tjänst genom att utsätta dig för sånt. Vem tackar dig för att att du blir sjuk eller försämrad?

Svar: Nej det är ju just det som är mitt problem, att jag liksom inte kan släppa min mask, den verkar sitta som berget... det är nog egentligen bara min man som ser hur dåligt jag mår, och i vissa fall min mamma. Jag har oerhört svårt för att be om hjälp, till och med om någon erbjuder sig frivilligt. Men nu har jag börjat låta min mamma hjälpa mig med tvätten och min man får numera springa en del ärenden åt mig. Men det har tagit två år att komma så långt.
supersjukasilverlena.blogg.se

Kommentera här: