Nu har vi snart haft alla kalas för vår lilla kille, det är "bara" kompiskalaset kvar. Det är ju tyngst av allt, för i den här åldern kommer ofta en förälder med också då de inte riktigt vågar lämna barnen själva på kalas. Några av föräldrarna har jag aldrig träffat förut (nya barn i dagisgruppen) så det känns ju lite jobbigt. Det känns som om jag får lite mera ångest över allting, de som känner mig från förut så vet ju att jag är sjuk och bryr sig inte om här är lite stökigt, att jag inte har något hembakat osv, men man vill ju gärna göra ett gott första intryck på de nya föräldrarna, så att säga. Fast, å andra sidan, så kan jag sätta ribban lågt och då är det kanske lättare för andra att våga bjuda lite enklare nästa gång. ;-) På grund av min sons svåra matallergier så har jag ingen tårta utan bara glasstrutar, så att alla ska få lika.

 

Kalas är något av det tyngsta jag vet. Att behöva städa upp litegrann, åtminstone röja av matbordet så folk ryms att sitta där, och att duka fram koppar, fat, glas, något ätbart... och sen lyckas med konststycket att vara trevlig och social också. Lyckligtvis har jag börjat skala bort de mesta kraven, jag bakar till exempel ingenting numera. Vilket i och för sig är en stor sorg, då jag en gång, i livet före ME, hade bakning och framför allt tårtdekorering som en stor hobby. Men nu är det bara att acceptera, bakningen måste strykas bort för att jag ska orka med annat nödvändigt.

 

Hösten är nu äntligen här på allvar, och oj vad jag njuter av kylan. Jag tog till och med en 800m lång promenad igår (mest för att nacken var så ond) och det var så skönt, friskt i luften och vackra löv längs hela vägen. Har man en sån här utsikt 200m från huset så behöver man inte gå så långt (mobilfoto). :-)