Nu kanske jag orkar skriva färdigt mitt inlägg om läkarbesöket jag var på igår.

 

Det är ju så att jag är officiellt sjukskriven för svår neurotisk depression, vilket jag i och för sig också har, men jag upplever själv att det är ME:n och endometriosen som är mest handikappande i mitt liv. Depressionen har jag haft så länge att jag lärt mig att leva med den, den har blivit "normal". Ganska sjukt att man upplever att depression och självmordstankar är normala, men...
Men på grund av att man oftast inte får igenom något stöd med ME-diagnos, så har jag bara sökt stöd på grund av depressionen. Då mitt stöd går ut i november, så var jag nu tvungen att skaffa ett nytt intyg från mentalvården för att få det förlängt.

Läkaren var väldigt förstående, lyssnade tills jag hade berättat klart, och avbröt inte med att försöka pracka på mig nya SSRI-mediciner... (hade SSRI-mediner funkat för mig så hade jag redan varit frisk, för jag har provat det mesta inom det området).

Hon insåg ganska snabbt att det mest akuta just nu är att få bukt med min värk och sömnsvårigheterna som går hand i hand med värken. Vanliga sömntabletter funkar inte. Hon skrev ut Triptyl åt mig, och jag hoppas att det ska passa min kropp bättre än Lyrican som jag hade förut. Om jag vill får jag också prova en ny sorts SSRI som heter Valdoxan, men det var frivilligt och bara om jag känner att jag är redo att riskera en tillfällig försämring. Det är jag inte nu!

 

Vidare tyckte hon att jag behöver ha en längre tids ekonomisk trygghet, och därför skrev hon intyg för ett år framåt, och gjorde upp en rehabiliteringsplan. Hon skrev bland annat en remiss till smärtpolikliniken, som jag så länge önskat mig. Jag behövde inte ens be om en, hon föreslog det själv... det är en tre veckors rehabilitering, där man får hjälp att kartlägga sin smärta och hur man ska få bort den. Det låter suveränt, och jag har hört mycket bra om teamet som jobbar där.

Sen pratade hon om en ny behandling mot depression, som man kan använda på patienter som inte svarar på mediciner. Det är någon form av magnetbehandling av hjärnan, TMS tror jag det kallas. Förra året fick jag pröva på ECT-behandling ("elchock") men då min kropp reagerade så konstigt på narkosen så ville läkaren inte fortsätta... Nackdelen med TMS är att det inte finns i min "hemstad" utan i en stad som är ca 80km hemifrån, och behandlingen skulle utföras varje dag under några veckors tid. Ifall jag får den behandlingen så måste jag avboka precis allt annat, eftersom det kommer att gå åt fruktansvärt mycket energi till att köra fram och tillbaka. Men detta skulle vara aktuellt först mot våren, ifall jag då är i lite piggare skick än jag är nu. Kanske någon som läser detta har erfarenhet av TMS? Kommentera gärna isåfall!

 

Det allra bästa med besöket var att jag äntligen fick ett bra bemötande och ett intyg för ett helt år framåt. Jag upplever det som en enorm stress att inte veta vad jag har för inkomst mer än några månader i taget. Min man säger att han märker väldigt tydligt då stödet håller på att ta slut, för jag blir nervös, sover ännu sämre, blir mer deprimerad och orkar inte ta tag i saker och ting.

Det blev ett långt inlägg, jag har nog inte riktigt kunnat smälta detta ännu, att det finns läkare i vårt land som verkligen lyssnar på patienterna... :)