Efter den senaste tidens konstanta överansträngning, så vaknade jag i går med fruktansvärt ont i halsen. Hes var/är jag också, kan knappt få fram något ljud över huvudtaget. Feber har jag inte, ingen snuva, utan det är bara halsen och vänster öra som krånglar. Det är lite svårt att veta om det här är en "riktig" förkylning eller om det "bara" är överansträngning.

 

Vad det nu än är, så är det viktigt att jag kommer ihåg att vila. Tyvärr ska vi bort på ett kalas imorgon jag och sonen, och på onsdag har jag fysioterapi och på fredag ska jag till gynekologen. "Pacing" är svårt att tillämpa när man ska klara av både att ha barn och vårda sig själv och sin kropp (fysioterapin är absolut nödvändig med tanke på min jobbiga värk i nacken). Nästa vecka då, har jag möjlighet att vila då? Knappast, då har jag både terapi, fysioterapi och barnpoliklinikbesök (inklusive lab.provtagning på sonen).

Jag har i snart två års tid använt p-ringar (Nuvaring) för att dämpa endometriosens spridning i kroppen. I normala fall ska man ha ringen tre veckor, sedan ta en veckas paus då man får en mellanblödning, och sedan upprepa. Men för att jag ska ha så lite blödningar som möjligt (det är när man blöder som endometrioshärdarna sprids i kroppen) så har jag en ring tre veckor, sen byter jag till en ny ring och har den tre veckor till, och sen ännu tre veckor. Var tionde vecka ska jag alltså ha en paus med hormonerna, och den pausen har jag haft veckan som gått.

 

Jag brukar i normala fall undvika att svära både i tal och skrift, men fy fan vad jag har mått dåligt psykiskt denna vecka. På lördag var jag självmordsbenägen, bara grät och skakade och skrek, bråkade med min man som ju ingenting gjort, stackarn... Det är fruktansvärt, och jag inser aldrig att det är hormonerna som spökar, innan utbrottet har gått över och jag sitter och skäms ögonen ur mig. Min man vet ju vad det beror på, och är i princip beredd på utbrottet/utbrotten då de kommer, men de är ju inte mindre jobbiga för det.

 

Jag avskyr verkligen att må såhär. Jag är ju en person som inte har lätt för att visa känslor, men nu blir det ju så att när känslorna en gång bryter igenom min försvarsmur, så är det verkligt svårt att hantera dessa uppdämda känslor. Jag tror det är därför jag är så rädd för att släppa fram känslorna, eftersom jag aldrig lärt mig att "portionera ut" dem i lagom doser då det behövs, utan det kommer som en störtflod av gråt och känslor, och det är ju jobbigt som sjutton. Både psykiskt och fysiskt.

 

Det var dagens långa inlägg, det är ett under att jag fortfarande är klar i knoppen, för jag har varit till närmaste stad med barnen idag (höstlov). Vi handlade lite ridutrustning åt dottern, födelsedagspresent och gummistövlar, gick på café och bibliotek, och som kronan på verket hälsade vi på mina föräldrar, som lyckligtvis bjöd på kvällsmat. Annars hade jag nog inte kommit mig hem igen.

 

Nu är det dags för "snarkofagen", bara glöden i spisen slocknar så vi får stänga spjället före natten.

God natt, vem som än läser, hoppas just du får sova riktigt gott inatt. :)