I en grupp på facebook pågår just nu en diskussion om huruvida man vågar skriva på sin blogg att man utfört någon syssla hemma, för tänk om FK läser ens blogg och anser att man är arbetsförmögen då man orkar utföra vad-det-nu-än-är-man-har-gjort.

 

Nu är jag extremt tacksam över att jag bor i Finland och inte behöver lida av Reinfeldts galenskaper, men jag kan ändå inte låta bli att dra lite paralleller till min egen situation (ni minns kanske att min kontaktperson på Keva tyckte att jag verkade frisk eftersom jag orkade ringa henne?).

 

Jag har lite bipolära drag i min depression, och jag har perioder då jag går på turbospeed, som i augusti då jag fick fnatt och började röja ur dotterns rum. Jag höll på i tre dagar utan att lyssna på kroppen alls, för jag hade bestämt mig för att bli klar och inte lämna det halvfärdigt.

Det blev klart, men jag har fortfarande inte återhämtat mig efter den perioden. Hela september gick som i en dimma, och jag har fortfarande kvar symtom som jag inte hade före storstädningen.

Med åren har jag lärt mig att inte uppdatera min facebook med saker som "efter tre dagars slit är dotterns rum äntligen uppstädat" eftersom folk då antagligen skulle tro att jag kan hålla på så utan att må dåligt efteråt. Borde ju istället skriva såhär idag: "har fortfarande inte återhämtat mig efter att jag städade dotterns rum i augusti". Det skulle ge en mer rättvis bild.
Sen kan jag också skriva att stress och prestationskrav är det värsta som finns för mig. Idag skulle jag försöka tvinga mig till att fixa lunch då det ju är farsdag och jag ville att maken skulle slippa matlagningen en enda dag på året. Men det slutade med att jag satt på köksgolvet och skakade i hela kroppen, och maken kom rusande och lagade klart det jag påbörjat. Han var lite ledsen. Inte för att jag inte fixade att laga mat åt honom, utan för att jag på allvar tror att han skulle ta illa upp om jag inte lagade mat. Han är så underbar, vad har jag gjort för att förtjäna en man som han? :)