...du vaknar med den där känslan av att en riktig dunderförkylning håller på att bryta ut: du har feber, ont i halsen, bomull i hjärnan, värk i kroppens alla muskler, huvudvärk. Varje rörelse och andetag gör ont i kroppen, och du vet inte hur du ska lyckas ta dig igenom denna dag. Tänk dig sedan att denna känsla håller i sig, timme efter timme, dag efter dag, i flera år. Du blir aldrig frisk.

 

Lägg sedan till åtminstone ett tiotal, oftast ännu fler, andra underliga och plågsamma symtom. Vissa så handikappande att du inte ens kan resa dig ur sängen på egna ben.

 

Då kan du tänka dig hur det kan vara att leva med ME.

 

När du sedan satt dig in i hur ett liv med ME möjligen kunde se ut, så kanske du också tänker dig för innan du säger "åh, jag skulle kunna byta med dig så jag fick vara hemma hela dagarna, jag är så trött på mitt jobb".

 

Tro mig, att ha ME är ingenting man VILL, ingenting att vara avundsjuk på. Jag hade gärna bytt med någon som är frisk, eftersom min högsta önskan är att kunna jobba igen. Men tyvärr så får man inte välja...