Nu är jag inne på min andra dag utan LDN, och det är jobbigt. Jag har ont i halsen, är snuvig, har värk i öronen och känner mig allmänt risig. Jag vet att jag överansträngt mig den sista tiden, och att det är därför jag mår så här, men LDN dämpar symtomen och gör att jag återhämtar mig snabbare.

 

Nu är jag mest rädd för att inte återhämta mig alls, utan lämna i detta stadium av sjukdom. Inte roligt, och ändå vet jag att jag är lyckligt lottad - jag orkar ju upp ur sängen åtminstone. Många ME-patienter är sängbundna, och orkar inte stiga upp.

 

Idag har barnens kusin 3-årskalas, och vi tänkte åka dit på snabbvisit. Maken får köra (80km totalt) och jag måste försöka komma ihåg att inte hålla masken och låtsas att allt är bra, för det är väldigt uttröttande. Istället måste jag lära mig att säga "jag mår inte så bra just idag, så om jag inte riktigt verkar hänga med i konversationen så beror det inte på att jag vill vara otrevlig, utan på att jag är trött". Det är ju min familj, jag måste lära mig att slappna av och inse att ingen kommer att skjuta mig för att jag är trött och sjuk! :)