Om man har ME/CFS, så finns det alltid en risk att man överanstränger sig, och som ett resultat av detta blir man sämre i skick. Tidigare då jag gjort för mycket så har jag alltid återhämtat mig, ibland har det tagit flera veckor, ibland bara någon dag, men jag har alltid kommit tillbaka till min "grundnivå" som jag legat på sedan jag började med LDN-medicineringen.

 

Nu verkar jag däremot ha fastnat nere i en grop, för jag har under en längre period pressat mig själv alldeles för mycket. Det började med att barnen fick sommarlov innan maken fick semester, så jag var ensam med barnen i flera veckor. Sedan byggde min man ut övre våningen på vårt hus, och dum som jag var så kunde jag ju inte bara sitta och titta på, utan hjälpte till lite här och där. Sen, när makens semester var slut, så var jag igen ensam med barnen i 3 veckor, innan det var dags för skol- och dagisstart. Men före det, så hann jag hjälpa min dotter att få röjt upp kaoset i hennes rum (det tog nästan 3 hela dagar) och besöka närmaste större stad för att beställa nya glasögon. Sen skulle maken och jag iväg på en övernattning på spa (vilket var väldigt skönt och välgörande för vårt förhållande, men ändå uttröttande), och sen skulle jag skola in sonen på hans nya dagis. Fruktansvärt, med tanke på hur lite jag orkat de senaste 2 åren!!

Jag undrar vad det är som gör att jag inte kan begränsa min egen aktivitetsnivå?

 

Jag vet att jag har svårt att acceptera att jag är sjuk och att jag antagligen aldrig kommer att bli 100% återställd. Kanske är det just det, att jag vägrar inse att jag inte orkar göra allt det jag vill göra, som leder till att jag överanstränger mig så till den milda grad? Sen är det ju också så att jag skäms över att inte orka hjälpa min man med bygget/matlagning/städning/trädgårdsarbete/vad-det-nu-kan-vara, och då hjälper jag ofta till ändå, trots att jag innerst inne VET att jag kommer att få lida för det.

På bland annat rme.nu kan man läsa om en metod som kallas pacing, och som innebär att man lär sig hushålla med sina krafter, bland annat genom att aldrig göra mer än 70% av det man tror att man klarar.

 

Det är något jag måste satsa på att lära mig, känner jag, för jag riskerar ju att bli permanent i sämre skick än jag varit tidigare, och det vill jag ju verkligen inte!!